En kompromiss innebär att mötas halvvägs

Ekots lördagsintervju är ett program jag gärna skruvar på radion för. När Anders Borg nu stod på tur var det självklart att lyssna in vad han kunde tänkas ha på hjärtat med några månaders distans till sitt finansministerskap. Det var en OK intervju, men det som verkligen fick mig att haja till var eftersnacket. Borg konstaterar att det nog inte borde ha varit omöjligt att undvika ett extraval. Hans resonemang var rättframt. Istället för att bara återupprepa sin fras om den utsträckta handen kunde Stefan Löfven, det är ju ändå regeringschefens ansvar att få igen om sin budget, kunnat komma med ett reellt förhandlingsbud. Ett sådant bud hade behövt ta hänsyn till substantiella delar av Alliansens politik. Borg nämnde att inte fördubbla arbetsgivaravgiften för unga och fortsatta jobbskatteavdrag. När Stefan Löfven ombads kommentera var hans svar tydligt. Just detta var inte aktuellt eftersom det skulle innebära att Alliansen hade fått igenom viktiga delar av sin politik. Mycket märkligt sätt att resonera på från en man som just mist hela sin budget.  Kanske hade den skicklige förhandlaren otur med att orden föll lite olyckligt. Jag tror inte det, utan istället stärktes min tanke som legat och grott. Trots mycket retorik verkar Socialdemokraterna tyvärr aldrig ha varit intresserade av att verkligen förhandla och kompromissa. Deras tanke har istället varit att Allianspartierna skulle komma springande till undsättning och rädda deras regering utan att få något i utbyte. Till och med efter åtta år i opposition ser sig Socialdemokratin som svensk politiks naturliga centrum med en självklar och naturlig rätt att definiera vilken politik som ska föras i Sverige. Men så enkelt är det inte längre. Den som vill regera Sverige kan inte bara räkna med att få igenom sin politik utan att vara beredd att ge och ta.