Det räcker inte med att fälla en regering för att kunna styra landet

Mycket har redan skrivits om Decemberöverenskommelsen. Ur min synvinkel är det inget drömscenario, men fortfarande det minst dåliga alternativet. Löfven är utan tvivel den som kortsiktigt dragit det längsta strået. Det betyder emellertid inte att det var fel av Alliansen att ingå överenskommelsen. För ekvationen har fler parametrar än det rent korttsiktiga partipolitiska spelet där den ene vinner på den andres bekostnad eller vice versa. Det handlar också om att ta ansvar för vad som är bäst för Sverige. Ett begrepp som kan ha många innebörder. Jag nöjer mig med att konstatera att politiskt kaos med extraval på extraval knappast kan vara något alternativ att stå efter och det var där vi riskerade hamna. Några viktiga saker har nämligen förändrats på senare tid. Det började med att de rödgröna partierna valde att bryta ut vissa delar ur Alliansens statsbudget under senhösten 2013. Om man också lägger till att Sverigedemokraterna har deklarerat att de kommer fälla alla budgetar de inte gillar har en sedan länge knäsatt princip, som tjänat Sverige mycket väl, försvunnit. Den att också en minoritetsregering ska ha möjlighet att få igenom ett samlat budgetalternativ. Det decemberöverenskommelsen gör är alltså inte att sätta en ny princip, utan ett sätt att återgå till den ordning som under lång tid tjänat Sverige väl och de senaste decennierna tagit Sverige från ruinens brant i början av nittiotalet till den starka position vi har idag. Med tanke på vilka brösttoner som nu tas till från vissa håll är det minst sagt märkligt att så få starkt kritiserat den negativa parlamentarismens principer tidigare. Det många av de som är mycket kritiska verkar ha underskattat kraften i är svårigheten med att få till ett fungerande styre av landet när den praxis som gällt tidigare för minoritetsregerande i praktiken försvunnit. Att fälla regeringen Löfven hade inte varit något som helst problem, men att därefter ta ansvar för Sverige hade blivit lika omöjligt för Alliansen som det varit för Löfven. Man kan tänka sig ett antal olika scenarier, men var och ett av dessa har också betydande risker och nackdelar som enligt mig sannolikt överstiger riskerna och nackdelarna med decemberöverenskommelsen. Om man ska vara realist är det också mycket osannolikt att ett, eller för den skull flera, extraval på något markant sätt skulle kunna förändra den parlamentariska situationen. På kort sikt är alltså Löfven vinnaren. Under mandatperioden tror jag han ändå kommer ha stora problem med att regera landet. Tycker redan det spretar betänkligt. På längre sikt blir det viktigare än någonsin för Alliansen att driva en aktiv och konstruktiv oppositionspolitik och vinna tillbaks väljarnas förtroende och regeringsmakten igen senast 2018.