Äntligen på väg mot modern informationsmiljö

NU inleds på allvar resan mot en modern VårdinformationsMiljö när Västra Götalandsregionen bjuder in till dialog för att upphandla ett nytt kärnsystem för vård och omsorg. Det är ett stitt och viktigt steg för att ersätta det arv av krångliga och generellt sett illa fungerande informationssystem som såväl patienter och vårdens medarbetare tvingas använda idag. Men det är inte ett alexanderhugg som löser alla problem fort och på ett bräde. Själva upphandlingsprocessen tar sin tid och beräknas vara färdig först 2018. Därefter måste det gamla fasas ut och det nya fasas in, vilket också kommer ta tid och skapa frustration. Så innan det blir bättre kommer det tyvärr bli värre. Och inte nog med det. Nytt kärnsystem är bara en pusselbit i att skapa framtidens vårdinformationsmiljö. I steg två, som vi kan och behöver ta parallellt som upphandlingen pågår, behöver vi stärka samarbetet med resten av Sverige (andra landsting, kommuner, privata vårdgivare, universitet, näringslivet och olika statliga myndigheter) med att skapa en gemensam governance-struktur. Vi måste systematiskt utveckla, implementera och förvalta de strukturer och lösningar som behövs för att den information som samlas in alltid finnas tillgänglig (för de som har behörighet) att hantera oavsett var och när informationen behövs. Trots dessa utmaningar ser jag framtiden an med stor tillförsikt. Vi tar nu faktiskt de grepp som krävs och Västra Götaland har bättre förutsättningar än många andra att växla in alla de bra delar som finns och globalt sett bli allra bäst på att använda digitaliseringens och e-hälsans möjligheter att bidra till god hälsa. Låt mig därför citera Winston Churchill: "Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början."

3RFVM eller bara 2RFVM?

Alla branscher dras med sitt språkbruk och sina förkortningar. Sedan 2012 -då jag skrev motionen om att det var dags att göra ett generationsskifte i vårdens komplexa miljö av informationssystem- har begreppet FVM hängt med. 3R kom strax efter. Jag ska förklara den kryptiska rubriken, men först en utvikning i grundämnet. Numera har en hel del hört begreppet, men för den icke invigde står FVM för "Framtidens VårdinformationsMiljö". Begreppet är delvis omsorgsfullt valt. Och det är det sista ordet som är viktigast. Miljö. Detta för att trycka på att det centrala i arbetet inte handlar om att byta några journalsystem mot något annat modernare och bättre system. Framförallt i början var det många som refererade till "Framtidens VårdinformationsSystem". Om sammanhanget inte är väldigt opassande tillrättavisar jag alltid en sådan felsägning. Eftersom FVM och FVS är två helt olika saker.  Även om delar av arbetet förvisso handlar om att pensionera många av vårdens nuvarande informationssystem är det viktiga steget att på allvar digitalisera den information vården genererar och som är själva grunden för modern sjukvård, forskning och verksamhetsutveckling. Utan bra data ingen evidensbaserad vård. Vaddå digitalisera? Är kanske en berättigad fråga. Vårdens medarbetare gör ju nästan inget annat än loggar in och skriver i dåligt anpassade IT-system skulle någon kunna invända. Sant. Men det som i mycket stor utsträckning gjorts hittills är att gamla blanketter scannats in och den informationen som tidigare skrevs på papper skrivs idag, i fritext, in i datorn. Dels fanns kanske inte tekniken och dels fanns inte tiden/resurserna/viljan eller förståelsen av vikten av att gå grundligt till väga i att bestämma vad som är vad i vården, hur det definieras och hur det sedan ska beskrivas rent digitalt. Det är anledningen till att så få system i dagens vårdsverige "pratar med varandra". Det är inte tekniken som är problemet, utan semantiken. Samma sak kan helt enkelt heta olika saker och vice versa. Och det är detta problem man inte löser genom att "bara köpa ett nytt system". Kanske inom just det område det nya systemet täcker, men vårdsverige är nedlusat av olika system och den som försöker byta allt på en gång kommer få stora problem. För den som inte tror mig hävdar jag vidare att frågan är förhållandevis ointressant eftersom även om man skulle lyckas byta ut allt i "sitt landsting/region" samtidigt finns det massor av system i gränslandet mot kommuner och statliga myndigheter som vi inte har rådighet över. Dessutom är det omöjligt att tänka sig -tyvärr kan kanske tyckas, men det är en realitet- att 21 självstyrande landsting simultant skulle göra samma resa och landa i samma slutsats. Det innebär att hur man än gör så kommer vi under överskådlig tid behöva dras med en mängd olika system. Någon kallar det ekosystem, jag har valt ordet informationsmiljö. Tar man till sig detta, ja då blir den naturliga slutsatsen att även om journalsystem, patientadministrativa dito, oprationsplanerings- eller ambulansjournalsystemen är viktiga, är de ändå inte det viktigaste. Det centrala är att vi en gång för alla börjar anträda färden mot att se till så att allt lirar ihop.  Detta går bara om vi successivt men systematiskt går över från digiloga fritextbaserade system till lösningar som bygger på internationella standarder där huvudparten av informationen är fördefinierad och strukturerad. Dessutom ska informationssäkerhet och integritetsskydd byggas in från grunden. Då behöver en hel rad av våra äldre system bytas ut. Men återigen att byta system för bytandes skull har lågt värde. Det är först när det sker som följd av ett större arbete vi hamnar rätt. Det kan låta som en smal sak, men innebär förändringar i hur varje läkare, sköterska, fysioterapeut eller medicinsk sekreterare arbetar i vardagen och det är en uppgift jag har mycket stor respekt för. I sammanhanget är det helt nödvändigt att ständigt påminna sig själv och andra om att förändringarna görs för att förbättra vården. Såväl för patienter som för medarbetare.  Nuvarande situation är välomvittnat oacceptabel och det är för att råda bot på det som vi förändrar. Ingången är att genom aktiv verksamhetsutveckling nå en informationsmiljö som är väl lämpad för modern sjukvård. Perspektivet som hittills så ofta varit tongivande; "de nya IT-systemen tvingar oss att göra på ett visst sätt" är i min värld bannlyst. Det blev en lång utvikning, men det stora jobbet handlar alltså om hur vårdens arbete beskrivs och hur den informationen sedan förpackas och lagras. Och även om drivkraften för förändring handlar om bättre vård och inte nya tekniska lösningar kan arbetet underlättas genom att sammarbeta med företag som hjälpt liknande organisationer genomföra likartade resa tidigare. Så till det jag egentligen hade tänkt att skriva om. I motionen jag kort berörde inledningsvis är en bärande tanke att när vi nu generationsskiftar behöver vi ta ett grepp så att nationen Sverige får en standard inom vilken vårdinformation kan flyta, inte bara inom Västra Götalandsregionen, utan också mellan regionen privata vårdgivare, andra landsting och kommuner med flera. Ska detta lyckas behövs samarbete, men inte med så många att arbetets framdriftsförmåga äventyras. Valet föll på att sammarbeta mellan de tre stora. Västra Götaland, Stockholm och Skåne och så skakades ett sedan tidigare ganska anonymt sammarbeta 3R till liv ordentligt. Sedan dess har en hel del vatten runnit under broarna. Och anledningen till frågan i rubriken är att det nu verkar bli allt mer sannolikt att Skåne gör ett annat strategiskt val än SLL och Västra Götalandsregionen. När SLL och VGR väljer att, inom ramen för den FVM-logik jag beskrivit, starta en upphandling av ett nytt kärnsystem talar mycket för att Skåne väljer en annan väg och uppgraderar till ett annat system som deras nuvarande leverantör erbjuder. Den senaste tiden har jag mött flera personer som smått triumferande retoriskt frågat mig när jag pratat om 3R "2R menar du väl?" Detta gör mig trött. Vad får vanligtvis välplacerade människor att visa skadeglädje för att de tror att ett viktigt samarbete har spruckit. Men viktigast av allt. Varför är det så svårt att ta in att 3RFVM är betydligt större och mer djupgående än att "bara" byta ett antal IT-system? Huvuduppgiften att lösa för 3RFVM finns kvar även om vi tre stora regioner som gått in i samarbetet väljer lite olika vägar för att komma till slutmålet. Och det är ett arbete alla borde vara besjälade av att vi faktiskt lyckas ro i land.

Vems ärende går man?

Opinionsmätningar ska man alltid ta med en stor nypa salt. En vanlig kommentar från partiföreträdare som intervjuas och ska kommentera dåliga siffror.  Jag menar att det är en sund inställning också när det går bra. Senaste tiden har det sett gynnsamt ut för Moderaterna. Självklart är det angenämare när siffrorna pekar uppåt än neråt, men opinionsundersökningar är ändå bara substitut för "the real thing". Och ska man i allmänna val kunna kassera hem framgångar bygger det faktiskt på att man har en riktigt bra politik att gå till val på eftersom de olika partiernas förslag då sätts under lupp på ett helt annat sätt än mellan valen. Ett gäng som verkar tappa fokus just nu är Sverigedemokraterna. Efter en lång tid av stadig uppgång verkar man nu stagnera. Vad händer då? Jo partiledaren skickar tydligen brev till moderata kommunföreträdare.  För mig bekräftar det en misstanke jag har haft längd. Det finns en genomtänkt och utarbetad PR-strategi hos Sverigedemokraterna som går ut på att förmå moderata företrädare att försöka skapa regeringskris. De har nämligen sett det uppenbara som en del mer eller mindre politiskt erfarna borgerliga personer verkar vägra att ta in över sig (Troligen på grund av ytterst förståelig frustrationen över den nuvarande regeringen). Nämligen det att för att en Alliansregering ska kunna fungera i nuvarande parlamentariska läge krävs Sverigedemokraternas inte bara passiva, utan faktiskt aktiva stöd. Den strategin måste man nog ändå säga har varit mycket framgångsrik. Låt mig nu lägga in en tydlig och verkligt ärligt menade brasklappar. Jag menar inte att alla moderater som i frustration över den nuvarande rödgröna regeringen vill stoppa deras skadliga politik är "fjärrstyrda" av Sverigedemokraterna. Det jag menar är att Sverigedemokraterna har hittat den bästa av alla PR-strategier, men har ympat in sig i en redan befintlig strömning och gjort det man kan för att förstärka den. Det är skickligt politiskt hantverk. Men det är när man blir stressad (kanske av opinionsläget) misstagen begås och man avslöjar sig. Och frågan är om det inte är det vi har sett nu. Inte lika mycket pekar längre i rätt riktning för SD och siffrorna börjar som sagt stagnera. Nervositeten verkar ha blivit så stor att de går över gränsen för vad som är skickligt politiskt hantverk. Till att nu bli plumpt och ganska uppenbart. Skandaler av olika slag har ju inte påverkat SD nämnvärt tidigare. Det har jag inga illusioner om att detta kommer göra heller. Men jag hoppas på att flera moderater och opinionsbildare (som naturligtvis precis likt mig vill byta ut Stefan Löfven mot Anna Kinberg Batra som statsminister så snart som möjligt) börjar reflektera över vems ärenden man faktiskt går.

Är målen för högt satta i Ambulanssjukvården?

Den senaste tidens rapportering om bristerna i Ambulansjukvården i Västra Götalandsregionen är inte rolig läsning, men viktig. Sämst var statistiken i Färgelanda där ambulansen var på plats inom uppsatt mål på 20 minuter i endast 26% av fallen. För den som drabbas är varje minut av väntan lång, så i den bästa av världar borde ambulansen vara på plats bara några minuter efter utarmning när en människa drabbas av tex hjärtinfarkt, stroke eller en allvarlig olycka. Av många olika skäl är detta naturligtvis inte alltid möjligt. Men från den bästa av världar till en målsättning om att ambulansen i 90% av prio ett larmen ska vara på plats inom 20 minuter är steget långt. Min utgångspunkt blir därför inte att måltalet är fel satt, utan att vi måste hitta smartare arbetssätt för att komma på plats och inleda professionell behandling. Jag tror heller inte att det är rätt väg är att placera ut betydligt fler ambulanser. Det är inte sällan så att ambulansernas nyttjandegrad inte är extremt hög på de platser där siffrorna är sämst. Ofta har det att göra med förhållandevis låna avstånd och glest befolkade områden. Det får till följd att det blir långt till nästa ambulans när den ordinarie är ute på uppdrag. Min övertygelse är att vi behöver göra en mix av olika insatser. Exempelvis behövs bättre samverkan med kommunerna framförallt genom avtal med räddningstjänsten där de får ersättning för extra utbildning och utrustning. Vi behöver också påbörja arbetet med att införskaffa ytterligare en ambulanshelikopter som jag tror med fördel skulle kunna placeras mitt i regionen på Malöga flygplats i Trollhättan. Den skulle då nå i stort sett alla delar av regionen inom ca 20 minuter. Vi har också bra erfarenheter av sk "singel responder" bilar. Lilla Edet låg i tidigare mätningar ofta lågt och efter att man testat detta koncept har vi kunnat konstatera betydligt bättre siffror. Troligen finns det också en del att göra när det gäller dirigeringen av befintliga ambulanser. Om ambulansen i Förgelanda är ute på uppdrag behöver någon närliggande ambulans i större utsträckning än idag köra fram och ställa sig halvvägs mellan sin "hemstation" och Färgelanda. Regionens ambulansverksamhet är helt central för att skapa trygghet och god vård på jämlika villkor i hela regionen.

Fördjupad analys av Riksrevisionens rapport om vårdval

Viktigt att granska granskarna Innan jul presenterade Västra Götalandsregionen en analys av Riksrevisionens så omtalade rapport om vårdval i primärvården. Denna rapport har perspektivet att analysera om det som riksrevisionen noterar också gäller för Västra Götalandsregionen. Jag kan konstatera att många av de kritiska slutsatser riksrevisionen har kommunicerat inte stämmer för vårdvalet inom primärvård i Västra Götalandsregionen. Jag rekommenderar varmt läsning av hela rapporten, men här kommer några citat från sammanfattningen: "Befolkningens sammansättning har betydelse för var vårdcentraler väljer att etablera sig, men inte på det vis riksrevisionen beskriver. VG Primärvårds ersättningsmodell stimulerar till etablering i socioekonomiskt tunga områden samt i mer glest befolkade områden. Vårdcentraler som nyetablerat sig i vårdvalsmodellen har en högre socioekonomisk tyngd än vårdcentraler som var verksamma innan vårdvalets införande. Samtliga geografiska områden i Västra Götaland fick nyetableringar vid vårdvalets införande och de flesta geografiska områden har också fått nya etableringar efter vårdvalets införande." "Det finns inget som talar för att vårdcentraler i socioekonomiskt tunga områden har en sämre läkarbemanning än vårdcentraler i socioekonomiskt lättare områden. Det finns inte heller något som talar för att privata vårdcentraler väljer att etablera sig i socioekonomiskt lätta områden, snarare tvärt om. I Västra Götaland har privata vårdcentraler i genomsnitt ett högre relativt CNI än offentliga, och en bättre läkarbemanning per listad." "Riksrevisionen syns ha dragit slutsatser om vårdutnyttjandet utifrån hypotesen att en individs sjuklighet och behov av vård är konstant över tid. Västra Götalandsregionens granskning visar att detta antagande inte är korrekt. De effekter som riksrevisionen påtalar om undanträngningseffekter efter införandet av vårdval kan inte ses i Västra Götalandsregionen. Antalet läkarbesök i primärvård stiger för de personer som är svårast sjuka och antalet läkarbesök i primärvård för de med minst sjuklighet minskar. Vårdvalsmodellen ligger därmed i linje med medicinsk prioritering och resurser fördelas utifrån medicinska behov." "Primärvårdens andel av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna i Västra Götaland har minskat sedan vårdvalets införande. Införande av vårdval har inte bidragit till kostnadsökning inom primärvårdsområdet." Någon behöver uppenbarligen granska granskarna

Det räcker inte med att fälla en regering för att kunna styra landet

Mycket har redan skrivits om Decemberöverenskommelsen. Ur min synvinkel är det inget drömscenario, men fortfarande det minst dåliga alternativet. Löfven är utan tvivel den som kortsiktigt dragit det längsta strået. Det betyder emellertid inte att det var fel av Alliansen att ingå överenskommelsen. För ekvationen har fler parametrar än det rent korttsiktiga partipolitiska spelet där den ene vinner på den andres bekostnad eller vice versa. Det handlar också om att ta ansvar för vad som är bäst för Sverige. Ett begrepp som kan ha många innebörder. Jag nöjer mig med att konstatera att politiskt kaos med extraval på extraval knappast kan vara något alternativ att stå efter och det var där vi riskerade hamna. Några viktiga saker har nämligen förändrats på senare tid. Det började med att de rödgröna partierna valde att bryta ut vissa delar ur Alliansens statsbudget under senhösten 2013. Om man också lägger till att Sverigedemokraterna har deklarerat att de kommer fälla alla budgetar de inte gillar har en sedan länge knäsatt princip, som tjänat Sverige mycket väl, försvunnit. Den att också en minoritetsregering ska ha möjlighet att få igenom ett samlat budgetalternativ. Det decemberöverenskommelsen gör är alltså inte att sätta en ny princip, utan ett sätt att återgå till den ordning som under lång tid tjänat Sverige väl och de senaste decennierna tagit Sverige från ruinens brant i början av nittiotalet till den starka position vi har idag. Med tanke på vilka brösttoner som nu tas till från vissa håll är det minst sagt märkligt att så få starkt kritiserat den negativa parlamentarismens principer tidigare. Det många av de som är mycket kritiska verkar ha underskattat kraften i är svårigheten med att få till ett fungerande styre av landet när den praxis som gällt tidigare för minoritetsregerande i praktiken försvunnit. Att fälla regeringen Löfven hade inte varit något som helst problem, men att därefter ta ansvar för Sverige hade blivit lika omöjligt för Alliansen som det varit för Löfven. Man kan tänka sig ett antal olika scenarier, men var och ett av dessa har också betydande risker och nackdelar som enligt mig sannolikt överstiger riskerna och nackdelarna med decemberöverenskommelsen. Om man ska vara realist är det också mycket osannolikt att ett, eller för den skull flera, extraval på något markant sätt skulle kunna förändra den parlamentariska situationen. På kort sikt är alltså Löfven vinnaren. Under mandatperioden tror jag han ändå kommer ha stora problem med att regera landet. Tycker redan det spretar betänkligt. På längre sikt blir det viktigare än någonsin för Alliansen att driva en aktiv och konstruktiv oppositionspolitik och vinna tillbaks väljarnas förtroende och regeringsmakten igen senast 2018.

En kompromiss innebär att mötas halvvägs

Ekots lördagsintervju är ett program jag gärna skruvar på radion för. När Anders Borg nu stod på tur var det självklart att lyssna in vad han kunde tänkas ha på hjärtat med några månaders distans till sitt finansministerskap. Det var en OK intervju, men det som verkligen fick mig att haja till var eftersnacket. Borg konstaterar att det nog inte borde ha varit omöjligt att undvika ett extraval. Hans resonemang var rättframt. Istället för att bara återupprepa sin fras om den utsträckta handen kunde Stefan Löfven, det är ju ändå regeringschefens ansvar att få igen om sin budget, kunnat komma med ett reellt förhandlingsbud. Ett sådant bud hade behövt ta hänsyn till substantiella delar av Alliansens politik. Borg nämnde att inte fördubbla arbetsgivaravgiften för unga och fortsatta jobbskatteavdrag. När Stefan Löfven ombads kommentera var hans svar tydligt. Just detta var inte aktuellt eftersom det skulle innebära att Alliansen hade fått igenom viktiga delar av sin politik. Mycket märkligt sätt att resonera på från en man som just mist hela sin budget.  Kanske hade den skicklige förhandlaren otur med att orden föll lite olyckligt. Jag tror inte det, utan istället stärktes min tanke som legat och grott. Trots mycket retorik verkar Socialdemokraterna tyvärr aldrig ha varit intresserade av att verkligen förhandla och kompromissa. Deras tanke har istället varit att Allianspartierna skulle komma springande till undsättning och rädda deras regering utan att få något i utbyte. Till och med efter åtta år i opposition ser sig Socialdemokratin som svensk politiks naturliga centrum med en självklar och naturlig rätt att definiera vilken politik som ska föras i Sverige. Men så enkelt är det inte längre. Den som vill regera Sverige kan inte bara räkna med att få igenom sin politik utan att vara beredd att ge och ta.

Debatt om valfrihet och mångfald i vård och omsorg

Riksrevisionens rapport  Primärvårdens styrning - Efter behov eller efterfrågan har skapat mycket debatt. Sveriges olika vänsterpartier har inte varit sena med att hoppa på tåget och, utan att läsa vad rapporten verkligen säger tycks det, basunerat ut att valfrihetens och mångfaldens tid nu måste vara förbi. Och att makten över vården måste gå tillbaks från patienter och personal till politiker och byråkrater. Efter att ha studerat rapporten skrev jag och 14 andra moderata landstings- och regionföreträdare ett svar som publicerades på DN-debatt. Helt kort argumenterar vi för att riksrevisionens analyser är långt ifrån heltäckande. Inte minst på den punkt som fått mest uppmärksamhet. Det vill säga tesen att den ökade tillgängligheten i primärvården skett på bekostnad av att vården blivit sämre för sjuka. Detta är en viktig diskussion och förtjänar ett bättre öde än att, av riksrevisionen av alla organisationer, utsättas för analyser som tycks utgå ifrån att man vill driva en viss tes snarare än att ge en heltäckande bild. På detta tema publicerades också en intressant artikel av Anders Anell och Clas Rehnberg i Dagensmedicin. Flera intressanta artiklar har också publicerats på SvD brännpunkt  och GP-debatt.

Idag presenterar den grönblå majoriteten i västra Götaland budget

Idag presenterades den grönblå kompletteringsbudgeten för 2015. Det är en nystart för Västra Götalandsregionen. Vi vill ge medborgarna vård av god kvalité och medarbetarna arbetsro, därför tillförs sjukvården betydande resurser. Det blir också satsningar för att förbättra kollektivtrafiken, regionens miljöarbete samt det fria kulturlivet.   Vi har under en längre tid sett att sjukvården varit hårt pressad av kortsiktiga krav på besparingar. Vår övertygelse är att detta arbetssätt har nått vägs ände. För att kunna möta de stora utmaningar vi har såväl idag som inför framtiden måste vårdens chefer och medarbetare ges utrymme att jobba långsiktigt med att ständigt förbättra vården. För att täcka de underskott vi ser att sjukhusen har, antingen budgetmässigt eller i tillgänglighet tillför vi 750 Mkr.   Utöver detta gör vi ett antal strategiska satsningar inom sjukvårdens område.
  • För att åtgärda de utmaningar vi ser i hela akutvårdskedjan (från förebyggande arbete till överföring av patient till eget eller särskilt boende) avsätter vi 100Mkr 2015 och växlar upp med ytterligare 50 Mkr 2016 och 17.
  • HSS tillförs 150 Mkr för att finansiera ordnat införande av nya metoder och läkemedel
  • För att motverka den växande psykiska ohälsan avsätts 50 Mkr per år för att uppgå till 200 Mkr i utökad budgetram vid mandatperiodens slut.
  Vi gör också stora satsningar inom regionens andra ansvarsområden.
  • Kulturnämnden tillförs 10 Mkr för att satsa på framförallt barn och ungdomskultur samt det fria kulturlivet.
  • Miljönämnden tillförs 15 Mkr för att ännu mer aktivt arbeta med regionens interna miljöarbete.
  • Kollektivtrafiknämnden tillförs 25 Mkr för att införa en ungdomsrabatt.
  För att klara regionens såväl ekonomiska som verksamhetsmässiga åtaganden –till exempel att ge sjukhusen fast mark under fötterna–  föreslås som tidigare presenterats en höjning av regionskatten med 35 öre per intjänad hundralapp   Budgetförslag 2015

Två miljarder blev minus 3 miljoner -snällt räknat

Nu var det länge sedan jag skrev här senast, men det har varit mycket annat som tagit upp min tid och uppmärksamhet.   När förslaget till statsbudget nu revideras kan jag inte hålla mig utan det måste bli en liten kommentar. S har under hela valrörelsen basunerat ut att de ska göra stora satsningar på sjukvården. 2 miljarder var den siffra de oftast återkom till.   Det låter ju som ganska mycket pengar, men ställt i relation till att bara Västra Göralandsregionen omsätter 50 miljarder och skall dela på dessa två med de övriga 21 landstingen är det från början faktiskt inte så mycket som det låter som.   Jag har alltid varit fundersam över ursprungssiffran på 2 miljarder. Vad är det den egentligen står för. Idag kom svaret.   De två miljarderna har krymt till en miljard. Eller närmare bestämt 997 miljoner. Samtidigt tar man bort alliansens tillgänglighetsmiljard som betalas ut för att belöna de som lyckas hålla god tillgänglighet och korta köer.   Det blir en nettosatsning på -3 Mkr. Viket väl knappast ens går att beteckna som en tummetott. Det finns mycket mer att analysera. Till exempel hur mycket de höjda arbetsgivaravgifterna för unga och äldre kommer att kosta sjukvården. Men för tillfället nöjer jag mig med att konstatera att 2 miljarder blev -3 miljoner när Socialdemokraternas vallöfte till vården gick från retorik till verklighet.