Äntligen på väg mot modern informationsmiljö

NU inleds på allvar resan mot en modern VårdinformationsMiljö när Västra Götalandsregionen bjuder in till dialog för att upphandla ett nytt kärnsystem för vård och omsorg. Det är ett stitt och viktigt steg för att ersätta det arv av krångliga och generellt sett illa fungerande informationssystem som såväl patienter och vårdens medarbetare tvingas använda idag. Men det är inte ett alexanderhugg som löser alla problem fort och på ett bräde. Själva upphandlingsprocessen tar sin tid och beräknas vara färdig först 2018. Därefter måste det gamla fasas ut och det nya fasas in, vilket också kommer ta tid och skapa frustration. Så innan det blir bättre kommer det tyvärr bli värre. Och inte nog med det. Nytt kärnsystem är bara en pusselbit i att skapa framtidens vårdinformationsmiljö. I steg två, som vi kan och behöver ta parallellt som upphandlingen pågår, behöver vi stärka samarbetet med resten av Sverige (andra landsting, kommuner, privata vårdgivare, universitet, näringslivet och olika statliga myndigheter) med att skapa en gemensam governance-struktur. Vi måste systematiskt utveckla, implementera och förvalta de strukturer och lösningar som behövs för att den information som samlas in alltid finnas tillgänglig (för de som har behörighet) att hantera oavsett var och när informationen behövs. Trots dessa utmaningar ser jag framtiden an med stor tillförsikt. Vi tar nu faktiskt de grepp som krävs och Västra Götaland har bättre förutsättningar än många andra att växla in alla de bra delar som finns och globalt sett bli allra bäst på att använda digitaliseringens och e-hälsans möjligheter att bidra till god hälsa. Låt mig därför citera Winston Churchill: "Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början."

3RFVM eller bara 2RFVM?

Alla branscher dras med sitt språkbruk och sina förkortningar. Sedan 2012 -då jag skrev motionen om att det var dags att göra ett generationsskifte i vårdens komplexa miljö av informationssystem- har begreppet FVM hängt med. 3R kom strax efter. Jag ska förklara den kryptiska rubriken, men först en utvikning i grundämnet. Numera har en hel del hört begreppet, men för den icke invigde står FVM för "Framtidens VårdinformationsMiljö". Begreppet är delvis omsorgsfullt valt. Och det är det sista ordet som är viktigast. Miljö. Detta för att trycka på att det centrala i arbetet inte handlar om att byta några journalsystem mot något annat modernare och bättre system. Framförallt i början var det många som refererade till "Framtidens VårdinformationsSystem". Om sammanhanget inte är väldigt opassande tillrättavisar jag alltid en sådan felsägning. Eftersom FVM och FVS är två helt olika saker.  Även om delar av arbetet förvisso handlar om att pensionera många av vårdens nuvarande informationssystem är det viktiga steget att på allvar digitalisera den information vården genererar och som är själva grunden för modern sjukvård, forskning och verksamhetsutveckling. Utan bra data ingen evidensbaserad vård. Vaddå digitalisera? Är kanske en berättigad fråga. Vårdens medarbetare gör ju nästan inget annat än loggar in och skriver i dåligt anpassade IT-system skulle någon kunna invända. Sant. Men det som i mycket stor utsträckning gjorts hittills är att gamla blanketter scannats in och den informationen som tidigare skrevs på papper skrivs idag, i fritext, in i datorn. Dels fanns kanske inte tekniken och dels fanns inte tiden/resurserna/viljan eller förståelsen av vikten av att gå grundligt till väga i att bestämma vad som är vad i vården, hur det definieras och hur det sedan ska beskrivas rent digitalt. Det är anledningen till att så få system i dagens vårdsverige "pratar med varandra". Det är inte tekniken som är problemet, utan semantiken. Samma sak kan helt enkelt heta olika saker och vice versa. Och det är detta problem man inte löser genom att "bara köpa ett nytt system". Kanske inom just det område det nya systemet täcker, men vårdsverige är nedlusat av olika system och den som försöker byta allt på en gång kommer få stora problem. För den som inte tror mig hävdar jag vidare att frågan är förhållandevis ointressant eftersom även om man skulle lyckas byta ut allt i "sitt landsting/region" samtidigt finns det massor av system i gränslandet mot kommuner och statliga myndigheter som vi inte har rådighet över. Dessutom är det omöjligt att tänka sig -tyvärr kan kanske tyckas, men det är en realitet- att 21 självstyrande landsting simultant skulle göra samma resa och landa i samma slutsats. Det innebär att hur man än gör så kommer vi under överskådlig tid behöva dras med en mängd olika system. Någon kallar det ekosystem, jag har valt ordet informationsmiljö. Tar man till sig detta, ja då blir den naturliga slutsatsen att även om journalsystem, patientadministrativa dito, oprationsplanerings- eller ambulansjournalsystemen är viktiga, är de ändå inte det viktigaste. Det centrala är att vi en gång för alla börjar anträda färden mot att se till så att allt lirar ihop.  Detta går bara om vi successivt men systematiskt går över från digiloga fritextbaserade system till lösningar som bygger på internationella standarder där huvudparten av informationen är fördefinierad och strukturerad. Dessutom ska informationssäkerhet och integritetsskydd byggas in från grunden. Då behöver en hel rad av våra äldre system bytas ut. Men återigen att byta system för bytandes skull har lågt värde. Det är först när det sker som följd av ett större arbete vi hamnar rätt. Det kan låta som en smal sak, men innebär förändringar i hur varje läkare, sköterska, fysioterapeut eller medicinsk sekreterare arbetar i vardagen och det är en uppgift jag har mycket stor respekt för. I sammanhanget är det helt nödvändigt att ständigt påminna sig själv och andra om att förändringarna görs för att förbättra vården. Såväl för patienter som för medarbetare.  Nuvarande situation är välomvittnat oacceptabel och det är för att råda bot på det som vi förändrar. Ingången är att genom aktiv verksamhetsutveckling nå en informationsmiljö som är väl lämpad för modern sjukvård. Perspektivet som hittills så ofta varit tongivande; "de nya IT-systemen tvingar oss att göra på ett visst sätt" är i min värld bannlyst. Det blev en lång utvikning, men det stora jobbet handlar alltså om hur vårdens arbete beskrivs och hur den informationen sedan förpackas och lagras. Och även om drivkraften för förändring handlar om bättre vård och inte nya tekniska lösningar kan arbetet underlättas genom att sammarbeta med företag som hjälpt liknande organisationer genomföra likartade resa tidigare. Så till det jag egentligen hade tänkt att skriva om. I motionen jag kort berörde inledningsvis är en bärande tanke att när vi nu generationsskiftar behöver vi ta ett grepp så att nationen Sverige får en standard inom vilken vårdinformation kan flyta, inte bara inom Västra Götalandsregionen, utan också mellan regionen privata vårdgivare, andra landsting och kommuner med flera. Ska detta lyckas behövs samarbete, men inte med så många att arbetets framdriftsförmåga äventyras. Valet föll på att sammarbeta mellan de tre stora. Västra Götaland, Stockholm och Skåne och så skakades ett sedan tidigare ganska anonymt sammarbeta 3R till liv ordentligt. Sedan dess har en hel del vatten runnit under broarna. Och anledningen till frågan i rubriken är att det nu verkar bli allt mer sannolikt att Skåne gör ett annat strategiskt val än SLL och Västra Götalandsregionen. När SLL och VGR väljer att, inom ramen för den FVM-logik jag beskrivit, starta en upphandling av ett nytt kärnsystem talar mycket för att Skåne väljer en annan väg och uppgraderar till ett annat system som deras nuvarande leverantör erbjuder. Den senaste tiden har jag mött flera personer som smått triumferande retoriskt frågat mig när jag pratat om 3R "2R menar du väl?" Detta gör mig trött. Vad får vanligtvis välplacerade människor att visa skadeglädje för att de tror att ett viktigt samarbete har spruckit. Men viktigast av allt. Varför är det så svårt att ta in att 3RFVM är betydligt större och mer djupgående än att "bara" byta ett antal IT-system? Huvuduppgiften att lösa för 3RFVM finns kvar även om vi tre stora regioner som gått in i samarbetet väljer lite olika vägar för att komma till slutmålet. Och det är ett arbete alla borde vara besjälade av att vi faktiskt lyckas ro i land.

Vems ärende går man?

Opinionsmätningar ska man alltid ta med en stor nypa salt. En vanlig kommentar från partiföreträdare som intervjuas och ska kommentera dåliga siffror.  Jag menar att det är en sund inställning också när det går bra. Senaste tiden har det sett gynnsamt ut för Moderaterna. Självklart är det angenämare när siffrorna pekar uppåt än neråt, men opinionsundersökningar är ändå bara substitut för "the real thing". Och ska man i allmänna val kunna kassera hem framgångar bygger det faktiskt på att man har en riktigt bra politik att gå till val på eftersom de olika partiernas förslag då sätts under lupp på ett helt annat sätt än mellan valen. Ett gäng som verkar tappa fokus just nu är Sverigedemokraterna. Efter en lång tid av stadig uppgång verkar man nu stagnera. Vad händer då? Jo partiledaren skickar tydligen brev till moderata kommunföreträdare.  För mig bekräftar det en misstanke jag har haft längd. Det finns en genomtänkt och utarbetad PR-strategi hos Sverigedemokraterna som går ut på att förmå moderata företrädare att försöka skapa regeringskris. De har nämligen sett det uppenbara som en del mer eller mindre politiskt erfarna borgerliga personer verkar vägra att ta in över sig (Troligen på grund av ytterst förståelig frustrationen över den nuvarande regeringen). Nämligen det att för att en Alliansregering ska kunna fungera i nuvarande parlamentariska läge krävs Sverigedemokraternas inte bara passiva, utan faktiskt aktiva stöd. Den strategin måste man nog ändå säga har varit mycket framgångsrik. Låt mig nu lägga in en tydlig och verkligt ärligt menade brasklappar. Jag menar inte att alla moderater som i frustration över den nuvarande rödgröna regeringen vill stoppa deras skadliga politik är "fjärrstyrda" av Sverigedemokraterna. Det jag menar är att Sverigedemokraterna har hittat den bästa av alla PR-strategier, men har ympat in sig i en redan befintlig strömning och gjort det man kan för att förstärka den. Det är skickligt politiskt hantverk. Men det är när man blir stressad (kanske av opinionsläget) misstagen begås och man avslöjar sig. Och frågan är om det inte är det vi har sett nu. Inte lika mycket pekar längre i rätt riktning för SD och siffrorna börjar som sagt stagnera. Nervositeten verkar ha blivit så stor att de går över gränsen för vad som är skickligt politiskt hantverk. Till att nu bli plumpt och ganska uppenbart. Skandaler av olika slag har ju inte påverkat SD nämnvärt tidigare. Det har jag inga illusioner om att detta kommer göra heller. Men jag hoppas på att flera moderater och opinionsbildare (som naturligtvis precis likt mig vill byta ut Stefan Löfven mot Anna Kinberg Batra som statsminister så snart som möjligt) börjar reflektera över vems ärenden man faktiskt går.

Det räcker inte med att fälla en regering för att kunna styra landet

Mycket har redan skrivits om Decemberöverenskommelsen. Ur min synvinkel är det inget drömscenario, men fortfarande det minst dåliga alternativet. Löfven är utan tvivel den som kortsiktigt dragit det längsta strået. Det betyder emellertid inte att det var fel av Alliansen att ingå överenskommelsen. För ekvationen har fler parametrar än det rent korttsiktiga partipolitiska spelet där den ene vinner på den andres bekostnad eller vice versa. Det handlar också om att ta ansvar för vad som är bäst för Sverige. Ett begrepp som kan ha många innebörder. Jag nöjer mig med att konstatera att politiskt kaos med extraval på extraval knappast kan vara något alternativ att stå efter och det var där vi riskerade hamna. Några viktiga saker har nämligen förändrats på senare tid. Det började med att de rödgröna partierna valde att bryta ut vissa delar ur Alliansens statsbudget under senhösten 2013. Om man också lägger till att Sverigedemokraterna har deklarerat att de kommer fälla alla budgetar de inte gillar har en sedan länge knäsatt princip, som tjänat Sverige mycket väl, försvunnit. Den att också en minoritetsregering ska ha möjlighet att få igenom ett samlat budgetalternativ. Det decemberöverenskommelsen gör är alltså inte att sätta en ny princip, utan ett sätt att återgå till den ordning som under lång tid tjänat Sverige väl och de senaste decennierna tagit Sverige från ruinens brant i början av nittiotalet till den starka position vi har idag. Med tanke på vilka brösttoner som nu tas till från vissa håll är det minst sagt märkligt att så få starkt kritiserat den negativa parlamentarismens principer tidigare. Det många av de som är mycket kritiska verkar ha underskattat kraften i är svårigheten med att få till ett fungerande styre av landet när den praxis som gällt tidigare för minoritetsregerande i praktiken försvunnit. Att fälla regeringen Löfven hade inte varit något som helst problem, men att därefter ta ansvar för Sverige hade blivit lika omöjligt för Alliansen som det varit för Löfven. Man kan tänka sig ett antal olika scenarier, men var och ett av dessa har också betydande risker och nackdelar som enligt mig sannolikt överstiger riskerna och nackdelarna med decemberöverenskommelsen. Om man ska vara realist är det också mycket osannolikt att ett, eller för den skull flera, extraval på något markant sätt skulle kunna förändra den parlamentariska situationen. På kort sikt är alltså Löfven vinnaren. Under mandatperioden tror jag han ändå kommer ha stora problem med att regera landet. Tycker redan det spretar betänkligt. På längre sikt blir det viktigare än någonsin för Alliansen att driva en aktiv och konstruktiv oppositionspolitik och vinna tillbaks väljarnas förtroende och regeringsmakten igen senast 2018.

En kompromiss innebär att mötas halvvägs

Ekots lördagsintervju är ett program jag gärna skruvar på radion för. När Anders Borg nu stod på tur var det självklart att lyssna in vad han kunde tänkas ha på hjärtat med några månaders distans till sitt finansministerskap. Det var en OK intervju, men det som verkligen fick mig att haja till var eftersnacket. Borg konstaterar att det nog inte borde ha varit omöjligt att undvika ett extraval. Hans resonemang var rättframt. Istället för att bara återupprepa sin fras om den utsträckta handen kunde Stefan Löfven, det är ju ändå regeringschefens ansvar att få igen om sin budget, kunnat komma med ett reellt förhandlingsbud. Ett sådant bud hade behövt ta hänsyn till substantiella delar av Alliansens politik. Borg nämnde att inte fördubbla arbetsgivaravgiften för unga och fortsatta jobbskatteavdrag. När Stefan Löfven ombads kommentera var hans svar tydligt. Just detta var inte aktuellt eftersom det skulle innebära att Alliansen hade fått igenom viktiga delar av sin politik. Mycket märkligt sätt att resonera på från en man som just mist hela sin budget.  Kanske hade den skicklige förhandlaren otur med att orden föll lite olyckligt. Jag tror inte det, utan istället stärktes min tanke som legat och grott. Trots mycket retorik verkar Socialdemokraterna tyvärr aldrig ha varit intresserade av att verkligen förhandla och kompromissa. Deras tanke har istället varit att Allianspartierna skulle komma springande till undsättning och rädda deras regering utan att få något i utbyte. Till och med efter åtta år i opposition ser sig Socialdemokratin som svensk politiks naturliga centrum med en självklar och naturlig rätt att definiera vilken politik som ska föras i Sverige. Men så enkelt är det inte längre. Den som vill regera Sverige kan inte bara räkna med att få igenom sin politik utan att vara beredd att ge och ta.

300 000 nya jobb – 24 förslag för att göra ett bra Sverige bättre

För tio år sedan bildades Alliansen. Vi gick till val på att jobben skulle bli fler, och vi har levererat. Vårt målmedvetna arbete med att bryta utanförskapet och se alla människors förmåga har gett resultat. Sedan 2006 har 300 000 fler människor fått ett jobb att gå till. Sedan 2006 har närmare 200 000 tack vare Alliansens insatser lyfts ur utanförskap och in i gemenskap. Fler finns i dag i arbetskraften. Fler människor står i dag närmare arbetsmarknaden och ett jobb. Det är särskilt positivt att uppemot 150 000 fler kvinnor i dag har ett jobb att gå till. Även i andra grupper växer jobben till. 40 000 fler unga och 90 000 fler äldre jobbar i dag, jämfört med 2006. Bland utrikes födda ligger ökningen i sysselsättning på 200 000 personer. Vi vill göra mer. Vårt mål är att över fem miljoner människor ska ha ett jobb år 2020. Det är jobben som bygger Sverige starkt. Därför behöver arbetet för fler jobb och full sysselsättning fortsätta med oförminskad kraft. Här är 24 konkreta förslag för fler jobb. 1. Vi vill införa matchningsanställning som komplement till sysselsättningsfasen i jobb- och utvecklingsgarantin. 2. Vi vill tillföra Arbetsförmedlingen resurser för att motverka långtidsarbetslöshet och för förstärkt matchning med utökade arbetsgivarkontakter. 3. Vi vill ge yrkesintroduktionsstöd för personer som varit arbetslösa en längre tid, vilket gör att en arbetsgivare får ekonomiskt stöd för att anställa en långtidsarbetslös, dvs införa yrkesintroduktionsanställningar för långtidsarbetslösa. 4. Vi vill ge Samhall möjlighet att erbjuda tillfälliga anställningar för att kunna ge framförallt unga stöd för att bli anställda hos en annan arbetsgivare, utan att försämra anställningstryggheten för dem som nu är anställda i Samhall. 5. Vi vill att fler som bedöms löpa stor risk att bli långtidsarbetslösa ska kunna få programinsatser tidigt hos Arbetsförmedlingen, t.ex. praktik och förstärkt förmedlingsstöd. 6. Vi vill sänka socialavgifterna ytterligare för ungdomar under 23 år ned till 10,21 procent och slopa nedsättningen för personer som fyllt 25 år. På så sätt ökar effektiviteten av nedsättningen. 7. Vi vill höja lärlingsersättningen i syfte att ytterligare öka lärlingsutbildningens attraktionskraft. I de fall lärlingen har en lärlingsanställning ska det prövas om ersättningen ska gå till arbetsgivaren. 8. Vi vill att fler ungdomar ska slutföra sin gymnasieutbildning och vill därför förlänga möjligheten för unga att få den högre bidragsnivån inom studiemedlet. 9. Vi vill att även arbetslösa under 20 år ska kunna erhålla Starta-Eget-bidrag. 10. Vi vill öka och permanenta stödet till dem som arbetar för att främja entreprenörskap i skolan, högskolan och yrkeshögskolan genom Ung Företagsamhet och Drivhuset. På så sätt främjas nyföretagandet bland Sveriges elever och studenter. 11. Vi kommer inte att försämra jobbskatteavdraget. 12. Vi vill mer än halvera den tid det tar att starta ett företag i Sverige. 13. Vi vill sänka kravet på aktiekapital för att sänka trösklarna för att starta aktiebolag. 14. Vi vill skapa en digital tjänst ”en dörr in” för företagens uppgiftslämning och därigenom förenkla företags kontakter med det offentliga och begränsa antalet myndighetskontakter. 15. Vi vill ge Skatteverket i uppdrag att mäta och kartlägga den tid företag ägnar åt skatteadministration och att föreslå åtgärder för att minska skatteadministrationen. 16. Vi vill höja beloppsgränsen för förenklad faktura för att underlätta företagens hantering av mervärdesskatten. 17. Vi vill ställa krav på att alla myndigheter och kommuner sätter en tydlig tidsgräns för handläggningstider. 18. Vi vill att fler livskraftiga företag med betalningssvårigheter ska få möjlighet till en andra chans. Vi vill därför göra en översyn av Lagen om företagsrekonstruktion. 19. Vi vill korta handläggningstiderna för tvistemål. 20. Vi vill effektivisera tvistelösningsmekanismerna genom en översyn av lagen om skiljeförfarande. 21. Vi vill sänka företagens kostnader för sjuklöner genom ett nytt högkostnadsskydd som är särskilt förmånligt för de små och medelstora företagen. 22. Vi vill under nästa mandatperiod lägga en forskningsproposition som ytterligare stärker svensk forskningskvalitet. 23. Vi vill under nästa mandatperiod anta en strategi för Life-Science och fortsätta att öka stödet till svensk forskning på detta område, både genom resurser och genom ett tydligt statligt engagemang. 24. Vi vill analysera behovet av en patentpool i anslutning till Patentverket för att effektivisera utlicensieringen av patent.  

Vad kan vi lära av valet till Europaparlamentet

Efter att det gått ett tag sedan valnatten och jag haft förmånen att vara på en längre tjänsteresa där jag haft tid att begrunda vill jag dela med mig av några reflektioner.

Viktigast av allt just nu är att inte börja peka finger åt varandra internt och försöka dela ut skuld åt ena eller andra hållet. Det skapar bara onödiga motsättningar och dålig stämning och just nu behöver vi mer än något annat kraftsamla, stötta varandra och jobba ihop som ett riktigt lag för att ha en chans att vinna höstens val. Detta innebär inte att det är locket på utan är helt enkelt en uppmaning att hålla diskussionen konstruktiv. Det som är gjort kan aldrig ändras. Det vi kan använda historien till är att se tillbaks för att lära för framtiden.

Många förstå-sig-påare, både externa och interna, har naturligtvis redan uttalat sig åt ena eller andra hållet. De två ytterligheterna kan beskrivas som att vi gjort rätt och valresultatet måste skyllas på en oförståndig väljarkår eller att allt vi gjort varit fel och att vi måste ändra på såväl värderingar som praktisk politik och retorik för att ha en chans att vinna valet i höst.

Själv tror jag inte på någon sv dessa ytterlighetsförklaringar. Visst har vi gjort ett riktigt dåligt valresultat, och visst ligger vi rejält under i opinionsundersökningarna och visst har vi sett en vänstersväng i valmanskårens värderingar men låt oss undvika att drabbas av panik. Val till Europaparlamentet och opinionsundersökningar är trots allt inte samma sak som val till riksdag, landsting/region och kommun.

Med detta sagt verkar det som att vi i valet till Europaparlamentet låg i otakt med opinionen. Där vi stått för ansvar och stabilitet verkar väljarna ha föredragit politikens ytterkanter, Rock n Roll och spenderbyxor. Där vi stått för öppenhet och samarbete har många människor lyssnat till protektionismens locktoner. Och inte minst där vi stått för en nyanserad och avvägd hållning i miljöfrågorna har en betydande del av valmanskåren föredragit stora ord och symbolåtgärder helt oavsett hur mycket eller lite de skulle gynna världen och drabba Sverige om de genomfördes.

Betyder då detta att vi ska slänga allt vårt tidigare tankegods och strategier över bord? Inte alls. Det vi gjort för Sverige under finanskrisen är unikt. Genom att steg för steg göra det mer lönsamt att arbeta samtidigt som vi målmedvetet byggt nya vägar tillbaks från utanförskap till arbetsgemenskap och samtidigt stärkt företagens konkurrenskraft genom regelförenklingar och sänkt bolagsskatt har vi framgångsrikt lotsat Sverige igenom den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talets depression.

Vi har fört landet till en position som nästan hur man än mäter gjort Sverige starkare. Som enda land i EU-sammarbetet har vi minskat statsskulden. Vi har ökat resurserna till forskning, infrastruktur och rättsväsende. Detta samtidigt som de kommunala ekonomierna som finansiera skola, äldreomsorg, sjukvård och socialtjänst mm aldrig haft mer resurser. Som kronan på verket har vi sänkt skatten ordentligt på arbete. Det finns många skäl till det, men i detta sammanhang lyfter jag fram den positiva inverkan detta haft på den inhemska konsumtionen för att motverka effekterna av den svaga utvecklingen i omvärlden.

Självklart finns mer att göra på många områden, men jämfört med resten av världen står Sverige ut som ett lysande föredöme.

Ekvationen är inte så svår. Om man lyckas skapa rätt förutsättningar så fler människor jobbar och betalar skatt så räcker pengarna längre. Och med 250 000 fler i arbete jämfört med 2006 blir skillnaden markant.

Det mest skrämmande med dagens läge är att denna ekvation är lika kraftfull baklänges. Den som för en politik där färre människor arbetar kommer inte att ha råd med annat än att finansiera ett växande utanförskap. Detta enkla faktum har inga undantag och gäller benhårt, helt oavhängigt av hur retoriken låter.

Vi står alltså inför ett mycket, mycket viktigt vägskäl för Sverige. Att fortsätta utveckla Sverige genom att ta alla möjligheter för att få fler i arbete eller att bryta denna trend och gå mot den politik som leder mot 90-talskrisen eller ännu värre.

I ljuset av detta vore det fullständigt oansvarigt att lämna”walk over” i det detta val egentligen handlar om. Det vill säga om arbete och ansvarstagande ska fortsätta vara Sveriges melodi eller om vi ska ta en rejäl vänstersväng där det enda vi kan se är att våra politiska motståndare är överens om är att mer pengar ska spenderas på allt och att det måste bli mer lönsamt att inte arbeta.

Är jag då blind för det som hände i valet till Europaparlamentet? Inte alls, men den konfliktyta jag beskrivit ovan testades inte i skarpt läge. Val till Europaparlamentet ses av väljarna som mindre viktigt. Sedan har vi en viktig hemläxa att göra. En lärdom från valrörelsen 2006 som delvis gått förlorad längs vägen. Eller kanske snarare begravts under andra budskap.

Det jag tänker på är den moraliska berättelsen om värdet av arbete och hur människor far illa av utanförskap. Hur viktigt det är för människor att känna sig behövda. Vikten av att finnas i ett sammanhang och få bidra, ha arbetskamrater och social samvaro. Att eget arbete ger makt att bestämma över sitt liv.

En annan berättelse vi också måste slipa på handlar om hur vi får jobben att växa fram. Det som var ryggraden i strategin från 2006 var ändå jobbskatteavdraget. Nu för att ta ansvar för Sverige långsiktigt och se till så att vi har marginaler och torrt hö i ladorna vid nästa lågkonjunktur är denna möjlighet ute ur leken. Dessutom kan man nog lugnt lägga till att opinionen inte hoppade jämfota för det femte jobbskatteavdraget.

Vi måste förnya och återerövra berättelsen om vad det är i moderaternas politik som skapar fler jobb. Här behövs raka, enkla och trovärdiga budskap. Idag är det nog ändå så att svaren är lite luddiga och ibland indirekta på temat att sunda statsfinanser skapar stabilitet och förutsättningar för jobbtillväxt eller att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet vill höja skatterna och att det vore skadligt för jobbtillväxten. Inget av detta är fel, men det är kanske inte en egen berättelse som bär.

Sedna är det självklart så att även om eget arbete är grunden för såväl eget som vårt gemensamma välstånd är arbete inte allt i livet. En röst på moderaterna är också en röst för större frihet för människor att bygga sina livsdrömmar utifrån sina egna förutsättningar. Kvinnor och män ska självklart ha lika förutsättningar. Våra barn ska ha en trygg uppväxt och bra skolor och den som blir gammal och sjuk ska veta att vården och omsorgen i Sverige är att lita på.