Vad kan vi lära av valet till Europaparlamentet

Efter att det gått ett tag sedan valnatten och jag haft förmånen att vara på en längre tjänsteresa där jag haft tid att begrunda vill jag dela med mig av några reflektioner.

Viktigast av allt just nu är att inte börja peka finger åt varandra internt och försöka dela ut skuld åt ena eller andra hållet. Det skapar bara onödiga motsättningar och dålig stämning och just nu behöver vi mer än något annat kraftsamla, stötta varandra och jobba ihop som ett riktigt lag för att ha en chans att vinna höstens val. Detta innebär inte att det är locket på utan är helt enkelt en uppmaning att hålla diskussionen konstruktiv. Det som är gjort kan aldrig ändras. Det vi kan använda historien till är att se tillbaks för att lära för framtiden.

Många förstå-sig-påare, både externa och interna, har naturligtvis redan uttalat sig åt ena eller andra hållet. De två ytterligheterna kan beskrivas som att vi gjort rätt och valresultatet måste skyllas på en oförståndig väljarkår eller att allt vi gjort varit fel och att vi måste ändra på såväl värderingar som praktisk politik och retorik för att ha en chans att vinna valet i höst.

Själv tror jag inte på någon sv dessa ytterlighetsförklaringar. Visst har vi gjort ett riktigt dåligt valresultat, och visst ligger vi rejält under i opinionsundersökningarna och visst har vi sett en vänstersväng i valmanskårens värderingar men låt oss undvika att drabbas av panik. Val till Europaparlamentet och opinionsundersökningar är trots allt inte samma sak som val till riksdag, landsting/region och kommun.

Med detta sagt verkar det som att vi i valet till Europaparlamentet låg i otakt med opinionen. Där vi stått för ansvar och stabilitet verkar väljarna ha föredragit politikens ytterkanter, Rock n Roll och spenderbyxor. Där vi stått för öppenhet och samarbete har många människor lyssnat till protektionismens locktoner. Och inte minst där vi stått för en nyanserad och avvägd hållning i miljöfrågorna har en betydande del av valmanskåren föredragit stora ord och symbolåtgärder helt oavsett hur mycket eller lite de skulle gynna världen och drabba Sverige om de genomfördes.

Betyder då detta att vi ska slänga allt vårt tidigare tankegods och strategier över bord? Inte alls. Det vi gjort för Sverige under finanskrisen är unikt. Genom att steg för steg göra det mer lönsamt att arbeta samtidigt som vi målmedvetet byggt nya vägar tillbaks från utanförskap till arbetsgemenskap och samtidigt stärkt företagens konkurrenskraft genom regelförenklingar och sänkt bolagsskatt har vi framgångsrikt lotsat Sverige igenom den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talets depression.

Vi har fört landet till en position som nästan hur man än mäter gjort Sverige starkare. Som enda land i EU-sammarbetet har vi minskat statsskulden. Vi har ökat resurserna till forskning, infrastruktur och rättsväsende. Detta samtidigt som de kommunala ekonomierna som finansiera skola, äldreomsorg, sjukvård och socialtjänst mm aldrig haft mer resurser. Som kronan på verket har vi sänkt skatten ordentligt på arbete. Det finns många skäl till det, men i detta sammanhang lyfter jag fram den positiva inverkan detta haft på den inhemska konsumtionen för att motverka effekterna av den svaga utvecklingen i omvärlden.

Självklart finns mer att göra på många områden, men jämfört med resten av världen står Sverige ut som ett lysande föredöme.

Ekvationen är inte så svår. Om man lyckas skapa rätt förutsättningar så fler människor jobbar och betalar skatt så räcker pengarna längre. Och med 250 000 fler i arbete jämfört med 2006 blir skillnaden markant.

Det mest skrämmande med dagens läge är att denna ekvation är lika kraftfull baklänges. Den som för en politik där färre människor arbetar kommer inte att ha råd med annat än att finansiera ett växande utanförskap. Detta enkla faktum har inga undantag och gäller benhårt, helt oavhängigt av hur retoriken låter.

Vi står alltså inför ett mycket, mycket viktigt vägskäl för Sverige. Att fortsätta utveckla Sverige genom att ta alla möjligheter för att få fler i arbete eller att bryta denna trend och gå mot den politik som leder mot 90-talskrisen eller ännu värre.

I ljuset av detta vore det fullständigt oansvarigt att lämna”walk over” i det detta val egentligen handlar om. Det vill säga om arbete och ansvarstagande ska fortsätta vara Sveriges melodi eller om vi ska ta en rejäl vänstersväng där det enda vi kan se är att våra politiska motståndare är överens om är att mer pengar ska spenderas på allt och att det måste bli mer lönsamt att inte arbeta.

Är jag då blind för det som hände i valet till Europaparlamentet? Inte alls, men den konfliktyta jag beskrivit ovan testades inte i skarpt läge. Val till Europaparlamentet ses av väljarna som mindre viktigt. Sedan har vi en viktig hemläxa att göra. En lärdom från valrörelsen 2006 som delvis gått förlorad längs vägen. Eller kanske snarare begravts under andra budskap.

Det jag tänker på är den moraliska berättelsen om värdet av arbete och hur människor far illa av utanförskap. Hur viktigt det är för människor att känna sig behövda. Vikten av att finnas i ett sammanhang och få bidra, ha arbetskamrater och social samvaro. Att eget arbete ger makt att bestämma över sitt liv.

En annan berättelse vi också måste slipa på handlar om hur vi får jobben att växa fram. Det som var ryggraden i strategin från 2006 var ändå jobbskatteavdraget. Nu för att ta ansvar för Sverige långsiktigt och se till så att vi har marginaler och torrt hö i ladorna vid nästa lågkonjunktur är denna möjlighet ute ur leken. Dessutom kan man nog lugnt lägga till att opinionen inte hoppade jämfota för det femte jobbskatteavdraget.

Vi måste förnya och återerövra berättelsen om vad det är i moderaternas politik som skapar fler jobb. Här behövs raka, enkla och trovärdiga budskap. Idag är det nog ändå så att svaren är lite luddiga och ibland indirekta på temat att sunda statsfinanser skapar stabilitet och förutsättningar för jobbtillväxt eller att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet vill höja skatterna och att det vore skadligt för jobbtillväxten. Inget av detta är fel, men det är kanske inte en egen berättelse som bär.

Sedna är det självklart så att även om eget arbete är grunden för såväl eget som vårt gemensamma välstånd är arbete inte allt i livet. En röst på moderaterna är också en röst för större frihet för människor att bygga sina livsdrömmar utifrån sina egna förutsättningar. Kvinnor och män ska självklart ha lika förutsättningar. Våra barn ska ha en trygg uppväxt och bra skolor och den som blir gammal och sjuk ska veta att vården och omsorgen i Sverige är att lita på.

Det finns mycket att vara tacksam över i Sverige

Idag har jag fått tillfälle att reflektera över Sverige och vårt politiska system. För det första har jag under dagens kampanjande haft förstärkning av ett gäng kroater. Deras beskrivning av den politiska samtalstonen i Kroatien är att den är så hård att alla försök till konstruktiva förhandlingar är hopplösa. De var också mycket tydliga med att de ledande kandidaterna på partiernas listor aldrig skulle nedlåta sig till att vara ute bland vanligt folk och föra samtal. Kontrasten mot Sverige är stor. Visst förekommer det att vi har hårda debatter, men på det hela taget präglas det politiska samtalet nästan alltid av respekt för varandras ståndpunkter. Och de kandidater som inte är ute på gator och torg och kampanjar är lätträknade. För att inte tala om Fredrik Reinfeldt som under mandatperioden avsatt en dag varje vecka för att vara ute och samtala med människor om deras vardag. Om deras problem och glädjeämnen. Genom att lära sig mer om andra länder lär man sig också mer om sitt eget. Även om inget är perfekt och allt kan bli bättre är jag stolt över den svenska demokratin.